För att trafiken ska flyta smidigt och säkert krävs tydlig markering med linjemålning. Landsvägar och gator utan klara och tydliga markeringar vill vi inte ha.
Linjemålning har varit en viktig del i ett långsiktigt trafiksäkerhetsarbete. I Sverige började linjemålning på landsvägar att ta fart i mitten av 1950-talet. Detta blev möjligt tack vare att allt fler vägar blev asfalterade. Bilförare blev förbluffade över hur mittlinjen och linjer på vägrenar plötsligt började lysa vid nattkörning.
I samband med att vi gick över till högertrafik år 1967 blev det arbete som linjemålare utför än mer betydelsefullt. Många befarade att bilförare i stressade situationer reflexmässigt skulle köra över på vänstra vägbanan. Så blev inte fallet. Vi kan skänka en tanke åt linjemålning där mittlinjen markerats.
Linjemålning i tätorter
Det går knappt att tänka sig hur trafiken med bilar, cyklar och gående skulle fungera om vi inte hade linjemålning i tätorter. När trafikljus infördes kunde en del knorra över att det förhindrade en smidig trafik. Den kritiken fick aldrig linjemålning uppleva. Istället är vi tacksamma för att övergångsställen framgår klart och tydligt. Pilar med filmarkering är en välsignelse för de flesta bilförare.
Hur skulle en bilparkering utanför ett köpcentrum se ut om det inte fanns linjemålning. Bilar och motorcyklar skulle placeras huller om buller. Antalet krockar med förargliga plåtskador skulle uppstå hela tiden. Och dessutom skulle parkeringsområdet utnyttjas dåligt. In- och utfarter skulle inte framgå och köer skulle uppstå. Linjemålning med pilar för färdriktning gör livet mycket lättare som bilförare. Dessutom krävs linjemålning för att tala om var handikapplatser och familjeparkeringar är belägna.